Åsgarns Bygdegård

I hallen i bygdegården hänger Lars Lerins talande konstverk med ett collage av bilder från landsbygden förr i tiden.

Inne i stora salen hänger Tomas Nordbergs plexiglasstuga,
ett konstverk i blått, i spännande kontrast till bygdegården själv som har anor från år 1876.

Så möts gammalt och nytt, dåtid och framtid, i en bygdegård med all tänkbar modernitet.

Åsgarns bygdegård inryms i Åsgarns skolhus,
som – i sin första etapp – stod klar 1876.

Tjugo år tidigare, år 1855, hade bergsmännen i bygden för sista gången låtit blåsa Åsgarns hytta. Den gamla järnbrukshyttan kallades då för en ”urmodigt utstyrd gammal gumma, … den sista i Sverige som blåste med bäljor och lerforma och saknade rostugn och rostade malmen i grop”, enligt Jernkontoret.

Skolan byggdes på hyttplatsen, men ruinen efter masugnen finns ännu kvar. Den svarta jorden och de många vackra blågröna slaggstenarna vittnar om flera hundra års järnhantering.

För den som ska stå brud i Folkärna kyrka finns en silverkrona med slagg från Åsgarn,
skänkt av Ebba Virgin från Nickarvet och Stockholm.

1905 – 1967
gick järnvägen från Garpenbergs gruvor genom Åsgarn
till SJs norra stambana.

Sedan 1958
går Åsgarnsbarnen i skola i Fors, 6 km söderut.
Och den dystra stängningen av Åsgarns skola fick ett lyckligt slut.
I nära trettio år hade människorna i bygden sökt skapa en egen bygdegård. Nu fick bygdegårdsföreningen äntligen tillgång till ett lämpligt hus, och efter ombyggnad invigdes det gamla skolhuset som bygdegård år 1962.

1994
invigdes Åsgarns bagarstuga.
I bygdegårdsföreningens regi hade den gamla badstugan blivit bakstuga.

Inne i bygdegården lämnar skolepoken sina spår.
Lärarinnans katederstol, orgeln, jordgloben, månadstavlan
och det vackra, gamla bokskåpet med ett ännu bevarat folkbibliotek från Svenska Landsbygdens Studieförbund.

Föremålen berättar …