Här några tankar av Karin Perers i samband med flytt av det stora bokskåpet från den nyrenoverade Lilla Salen.

 

+ Det är ett bildningens baner för den fria tanken.

– Fasansfull illustration av motsatsen … ger terrorattackerna i Paris.

Det står ett gammalt bokskåp i vår bygdegård. Högt och ståtligt, med övre dörrar i spröjsat glas. Härom kvällen sorterade en vän i bygdegårdsstyrelsen och jag igenom alla dess verk: Romaner av Gunnar Falkås, Märta Leijon, Sven Edvin Salje och andra av landsbygdens stora skildrare i den brytningstid då bondeland blev industrisamhälle. Romaner av Johan-Olov Johansson, Ivar Lo Johansson, Moa Martinsson och ytterligare arbetarförfattare. Klassiker av Selma Lagerlöf, August Strindberg. Diktsamlingar av Kerstin Hed, Erik Axel Karlfeldt. Avancerade skolböcker i geometri, charmiga studiecirkelmaterial om djur, natur, hushåll och präktiga historieböcker om bönders liv och verktyg. Pärmar med lokalhistoria. Protokollsböcker från Vi Unga-klubben och bygdegårdsföreningen. En hel avdelning med bibeltolkningar och kristna sånger från frikyrkorörelsens första tid. En trasig kulram, svärdfiskens tänder och skelett och en gammal vevtelefon.

De flesta böckerna är stämplade ”SLS-biblioteket”. Både bokverk och skåp minner om de första folkbiblioteken, som ägdes och drevs av studieförbund, i vårt fall Svenska Landsbygdens Studieförbund, en av föregångarna till Studieförbundet Vuxenskolan. Eftersom bygdegården är ett gammalt skolhus har några av folkskolans attribut dröjt kvar och fått sin plats i skåpet. Den förnämliga samlingen frikyrkolitteratur är skänkt från kvarlåtenskapen efter en kvinna i bygden.

Andäktigt sorterade vi böckerna. Bokskåpet ger karaktär åt bygdegården. Det är mer än minne från en förgången tid. Det är ett bildningens baner för den fria tanken, de många människornas kunskapslängtan och det fria ordet. ”Fria tankars hem” kallades den allra första studiecirkeln på svensk landsbygd. I samma anda hade frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen danat sina ideal om människovärde och bildning. Folkbildningen blev ett redskap i kampen för enskilda människors växande och för värdiga vardagsvillkor för alla människor. De allmänna samlingslokalerna och bönhusen skapade förutsättningar för fria möten.

Plötsligt kom jag ihåg en dialog, där jag själv blev apostroferad. Efter arton år i storstad hade jag flyttat hem till min barndoms dalabygd och som första förtroende blivit vald till ordförande i en förening. ”Varför”, frågade en vän i Stockholm, ”varför just i en bygdegårdsförening?” ”För yttrandefrihetens skull”, svarade jag blixtsnabbt. Det var ett svar på vännens spelplan – sant, relevant, litet högtravande, absolut begripligt. Och ännu lika aktuellt.

Den fria tanken. Det fria ordet. Potentialen i varje människa att växa i kunskap, självkänsla och förmåga att ansvarsfullt samspela med andra människor. Alla människors lika värde. Styrkan i samverkan. Ja, respekten för de mänskliga fri- och rättigheterna är bärande för både bildningen och bygdegårdarna.

Fasansfull illustration av motsatsen – när fria tankar och därmed både människovärde och yttrande- och religionsfrihet kränks – ger terrorattackerna i Paris.

Så knyts perspektiven ihop – det lokala och det globala.

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.”

Det fastslog FN 1948. Hur kan det vara så svårt? Det är mer än minnenn gammal vevra sliga rättigniskovärde kränks – nde för både bildningen och bygdegårdarna.  förtroende blivit