Människans totala bottenlösa ensamhet skådat genom en svärtad skrattspegel. Så är temat i Kristina Lugns pjäser Tant Blomma och Rut och Ragnar. Dalateaterns iscensättningar lever upp till förväntningarna med råge.
Susanne Hellström gör som alltid en mycket stabil och trovärdig rollprestation. Joel Torstenssons gestaltning av en jätte till baby är på en gång både hjärtknipande men också absurt galet rolig. Subtila medel som ansiktsmimik och väl avvägna kroppsrörelser kommer helt till sin rätt i denna mindre salong.
Det har nog varit ett mycket roligt och kreativt repetionsarbete för samtliga inblandade. Kristina Lugns manus innehåller mycket komik och drastiska formuleringar, en kavalkad av ordlekar och tvära hisnande kast, inte minst i Rut och Ragnar. Här vänds det upp och ned på alla begrepp. Efter många års äktenskap är det äntligen dags för det gamla strävsamma paret att skiljas. Ragnar (Jakob Fahlstedt) och Rut (Anna Fahlstedt) sätter sina repliker med sylvass skärpa. De kastar sig hejdlöst mellan olika sinnestämningar, grälar och sårar, för att sedan dansa uppsluppet med varandra. Båda ska ju nu bli lyckliga, var och en på sitt håll, men först en rejäl tragedi.
Båda pjäserna har varsitt avskalat scenrum där scenografen Calle von Gegerfelt på ett enkelt men genialt sätt hittat på olika fiffiga detaljer. Pjäserna skall ju också vara anpassade till andra spelplatser i länet.
Regissören Elisabeth Frick har anammat musiken i båda pjäserna. I skilsmässopjäsen Rut och Ragnar har hon själv skrivit musik. De olika sång- och dansnumren förhöjer helhetsintrycket. Jag kan utan vidare konstatera att mina förväntningar infrias med råge. Dalateaterns uppsättning av Tant Blomma och Rut och Ragnar bör kunna bli en ny succé.